EU-kommissionen presenterar förslag till ny upphandlingsförordning

Den 9 september 2026 presenterade EU-kommissionen sitt förslag till en ny upphandlingsförordning som ska ersätta 2014 års upphandlingsdirektiv. Förslaget innebär att de tre nu gällande direktiven upphävs och ersätts av en enda, direkt tillämplig förordning. Syftet är att förenkla dagens regelverk och göra offentlig upphandling till ett verktyg för EU:s strategiska mål. Med reformen vill kommissionen skapa ett mer enhetligt och digitaliserat regelverk, samtidigt som aspekter som miljö, social hänsyn och innovation ska få en tydligare roll i upphandlingsprocessen. Förslaget introducerar även principer om europeiskt företräde kopplade till ekonomisk säkerhet. I denna artikel redogör vi översiktligt för de viktigaste delarna av förslaget.
 

Bakgrund

EU:s nuvarande upphandlingsdirektiv antogs 2014 och ligger till grund för den svenska lagen om offentlig upphandling (LOU), lagen om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) och lagen om upphandling av koncessioner (LUK). De tre upphandlingsdirektiven föreslås nu ersättas av en EU-förordning som blir direkt tillämplig i samtliga medlemsstater. 

Till skillnad från dagens direktiv, där varje medlemsstat genomför direktiven i nationell lagstiftning, skulle en förordning bli direkt tillämplig i alla medlemsstater utan behov av nationell genomförandelagstiftning. Förslaget kan ses som ett medvetet val från kommissionens sida för att skapa en fullständig harmonisering och motverka nationella särregleringar.

Vad förslaget innebär

Förslaget innebär i huvudsak följande övergripande förändringar:

• Enklare och tydligare regler: 
  De tre nuvarande upphandlingsdirektiven och de sektorsspecifika upphandlingsreglerna samlas i en enda, direkt tillämplig förordning. Antalet upphandlingsförfaranden minskas från fem till tre och möjligheten att förhandla med anbudsgivare utvidgas till att även omfatta den klassiska sektorn. Dessutom införs ett förenklat förfarande för återkommande inköp.
   
• Strategisk upphandling och ekonomisk säkerhet: 
  Förslaget lägger större vikt vid strategisk upphandling samt vid frågor om ekonomisk säkerhet och tredjeländers deltagande i EU-upphandlingar. Det innehåller även regler om säkerhet för att stärka unionens ekonomiska säkerhet. Försvarsupphandling lämnas dock oberörd av reformen. Nya bestämmelser om resiliens och försörjningstrygghet ska gälla för kontrakt som involverar aktörer kopplade till kritisk infrastruktur, i syfte att stödja diversifiering av leveranskedjor och krisberedskap.
   
• Digitalisering: 
  Förslaget innehåller en omfattande digital omställning, bland annat genom införandet av en europeisk elektronisk behörighetstjänst samt utvecklingen av gemensamma digitala datautrymmen och sammankopplade e-upphandlingssystem. Tillsammans ska dessa lösningar bilda en gemensam, samverkande EU-marknadsplats för upphandling, i syfte att minska administrativ börda, öka transparensen, underlätta gränsöverskridande deltagande och därigenom öka antalet anbud som upphandlande myndigheter mottar.
   
• Starkare stöd för miljö-, sociala och innovationsmål: 
  Enligt förslaget blir bästa pris-kvalitetsförhållande huvudregeln vid tilldelning av kontrakt. Kvalitetskriterier måste viktas till minst 30 procent, och för arbetsintensiva kontrakt gäller en högre viktning om minst 50 procent. Om en upphandlande myndighet vill avvika från denna ordning måste det motiveras hur kvalitet ändå kan tillgodoses, till exempel genom att ställa kvalitetskrav som minimikrav.
   
• Europeiskt företräde: 
  Förordningen inför ett nytt horisontellt ramverk för att säkerställa europeiskt företräde vid offentlig upphandling. Ramverket är utformat i linje med EU:s internationella rättsliga åtaganden och tydliggör vilka aktörer och produkter som omfattas av unionens upphandlingsavtal. Genom förordningen får kommissionen befogenhet att begränsa tredjeländers tillträde till EU:s upphandlingsmarknad i tre fall: när dessa länder inte erbjuder EU-aktörer motsvarande tillträde, när det finns risk för kritiskt försörjningsberoende, eller när det krävs för att skydda EU:s ekonomiska säkerhetsintressen.
   
• Behovsplan: 
  Förslaget uppmuntrar upphandlande myndigheter att genomföra marknadsundersökningar före upphandling. Information och råd från allmänheten, experter, myndigheter eller marknadsaktörer får användas i planeringen och genomförandet av upphandlingen, under förutsättning att principerna om likabehandling, icke-diskriminering, konkurrens och öppenhet respekteras.
   
• Konsolidering av uteslutningsgrunder och horisontella krav: 
  Förslaget samlar bestämmelser kring uteslutning av leverantörer från olika sektorsspecifika regleringar. Dessutom samlas gemensamma krav på miljö, sociala hänsyn, säkerhet och resiliens i förordningen, uppbyggda kring EU:s strategiska upphandlingsprioriteringar.

Den fortsatta processen

Att kommissionen har lagt fram förslaget innebär inte att de nya reglerna börjar gälla omedelbart. Nu inleds den ordinarie EU-lagstiftningsprocessen, där Europaparlamentet och Europeiska unionens råd ska behandla och förhandla om innehållet. En sådan process tar normalt flera år och förslaget kan komma att ändras i flera avseenden innan en slutlig rättsakt antas.
 

CMS Wistrands kommentar

Att kommissionen väljer att föreslå en förordning snarare än att revidera de befintliga direktiven innebär att medlemsstaterna förlorar sin tolkningsmarginal och möjlighet att anpassa reglerna efter nationella särskilda förhållanden. En gemensam, direkt tillämplig text i hela EU minskar vidare möjligheten att ta hänsyn till hur den offentliga förvaltningen är organiserad i respektive land. Detta kan skapa friktion både under förhandlingarna i rådet, där medlemsstaterna typiskt värnar om just den flexibiliteten, och vid tillämpningen av regelverket. Valet av förordning har dock även fördelar. För leverantörer som är verksamma i flera medlemsländer kan ett enhetligt regelverk förenkla deltagandet i gränsöverskridande upphandlingar, och en gemensam rättslig ram kan göra EU-domstolens avgöranden lättare att tillämpa.